Hej fina du,

Den senaste veckan har jag funderat mycket på rädsla och intuition och inser att jag inte riktigt har koll längre. Vi flertalet tillfällen under årens lopp har jag inte lyssnat på den rätt som skrek åt mig att inte sätta mig i bilen, inte sätta mig på MC:n, och ja, det blev ju inte bra alls det där. Vi voltade med bilen och jag fick välta motorcykeln i en rondell då jag höll på att bli påkörd från sidan.
Så några gånger har jag alltså inte lyssnat och då har det inte gått så bra så nu har jag hamnat i en sits där jag blandar ihop intuition och rädsla. Att det jag känner kanske egentligen är rädsla då jag är på väg ur min comfort zone, men rädslan då att det egentligen är intuitionen som skriker gör att jag då avstår att göra saker. Detta funkar inte längre.

Tidigare har jag sett det som att intuition är den känslan som kommer PANG och man egentligen inte kan förklara varför man känner som man gör – att känslan bara är där, men helt utan svar på känslan. Medan rädslan är något som växer fram och som man kan förklara – att man tex är rädd för att ta det där nya jobbet för man kanske inte kommer trivas, kollegerna kanske inte är trevliga, etc.
Så att intuition är en obeskrivbar känsla som “bra” eller “dåligt” med något som är på väg att ske – utan förklaring och rädsla finns det “svar/förklaringar” till känslan.

Men senaste tiden fungerar det inte riktigt. Jag tror min hjärna strular till det genom att tänka för mycket. Att när jag får en ingivelse så följer den, men när ingivelsen närmar sig uppfyllande/utförande börjar jag bli rädd (då jag är på väg ur min comfort zone), och tror då det är intuitionen och vågar inte göra det då jag är rädd att råka på en käftsmäll…

Ja, som du hör – så här kan man ju inte hålla på 😉

Hur tänker du kring detta? Dela gärna! jag tar tacksamt emot alla tankar och idéer. Och vill du inte skriva en kommentar får du gärna maila mig på –  lina (snabel-a) happyhippie.gmail.com

Ha en helt underbar dag,

Sol, glädje och kramar
Lina ❤

Hej fina du,

Alltså, åååh vad glad jag blir när något jag gör fungerar och uppskattas av andra. Det är underbart att kunna hjälpa. Vad pratar jag om? Jo, det jag skrev om i detta inägg här – om spöken och annat 😉

Jag har nu fått feedback på det mediala jag gjorde för ett litet tag sedan – dvs “rensade” på en bekants arbetsplats samt kollade i hennes hem vad det var som störde hennes barn på natten så han inte kunde somna.
Hon var eld och lågor.
“Lina, du fattar inte. Han sover för första gången i hela sitt liv. För första gången på åtta år sover han en hel natt. Vi har testat ALLT innan. INGET har fungerat. Han sover Lina. Hela natten. Du fattar inte!” Hon gav mig en stor kram och log med hela ansiktet.
Åååh, hela jag ryser när jag får höra sådant här. Jag får gåshud över hela kroppen. Det är så härligt och underbart. Och att det jag gör – sitter i min meditationshörna och “kopplar upp” mig mentalt på hennes hem (som jag aldrig har varit i och jag har aldrig träffat hennes son heller) och “pratar” med det/de som stör henne, ber dom backa, hjälper dom vidare ifall de fastnat (jordbundna andar), etc.

Och påa arbetsplatsen var det hur lugnt som helst numera. Där såg jag bland annat en man som gick runt och ville styra upp allt. Han var inte lätt att få över till andra sidan, men med hjälp så gick det Han hade otroligt svårt att släppa taget. Jag undrar lite ibland vad som gör att vissa jordbundna andar snabbt går över till andra sidan vid hjälp medan andra håller sig hårt fast samtidigt som det inte känns som de har något ouppklarat här … Ja tiden får utvisa vad jag får för svar på det – spännande!

Jag har inte gjort något sådant här på många år. Jag var aktiv med detta under endast ett-två år även fast jag alltid har känt av att det finns något runt mig hela tiden. Tydligen har jag under uppväxten även sagt lite “läskiga” saker om framtiden emellanåt, utan att ens tänka på det.

Efter en lång paus känns det som det nu är dags att göra det jag är här för att göra – hjälpa andra och kommunicera med andra sidan på något sätt. Jag vet inte exakt hur, men det här med att “rensa” i hem så folk kan må bra och sova gott känns väldigt fint att göra. Helst gör jag det dock hemifrån då i vissa fall energierna kan vara så tunga att arbetet för mig är lättare att sköta på distans. Inget blir bättre av att jag är på plats. Jag “ser” allt framför mig i vilket fall.

Jag vill även jobba med att hjälpa andra att hitta den dom är menade att vara. Att hitta tillbaka till de drömmar som fanns när man var liten. Drömmar man släppte för andra sa att det inte var ett jobb, inget man kunde tjäna pengar på, att man sjöng dåligt och inte alls kunde blir en sångerska, etc. Allt det ska bort så man kan hitta vad det är man verkligen brinner för. DET vill jag hjälpa till med. Bland annat. Det är så himla mycket jag vill göra – superroligt!

Så nu är det dags att lita på mig själv och det jag gör. Fortsätta öva på alla sätt för att nå ett läge där jag vet att det jag känner och får till mig stämmer. Allt utan att lägga mina egna tankar och värderingar i det jag ser och känner.

Åh, vad spännande detta är 🙂

Sol, glädje & massa kramar
Lina ❤

Hej fina du,

Har du vårkänslor nu när graderna klättrar uppåt på termometern och solen skiner med alltmer värmande strålar?
Jag har vårkänslor. Men inte på det sätt som ordet “vårkänslor” verkar innebära. Som jag har uppfattat det så ska det spritta i benen, man ska le och skratta och känna stor förhoppning inför den sommar som är på väg. Glädje och sociala aktiviteter är ord jag känns förknippar med “vårkänslor”. Riktigt så är det inte för mig. Jag njuter massor av att solen tittar fram, men för mig har jag alltid blivit lite lätt deppig vid våren. Jag känner “krav” på mig att vara mera social och ha så roligt och vara igång med saker och ting. När det blir krav på att något bör vara på ett visst sätt tappar jag lite sugen. Det är precis som t ex att fira nyår. Jag kan på en hand räkna ut nyårsaftnar jag verkligen kommer ihåg och kvällar som var härliga. Oftast är det så mycket förväntningar och annat som på något sätt tar bort det roliga i allt. I alla fall är det så för mig. Och detta med våren har jag känt så länge jag kan minnas. Nu känner jag nog lite samma sak, men tillåter mig att ta saker långsamt i min takt. Min spralliga känslor kommer också, men inte riktigt än. Jag tar det lugnt. Ett steg i taget. Tittar ut lite på balkongen. Tar en promenad i parken. Men det sociala och alla förväntningar – njae dom hoppar jag nog över. För mig kommer glädjen inte av ett väder – utan den kommer inifrån, när jag känner för det och när jag vill. Kanske det egentligen är så att jag sätter mig lite “på tvären” när våren kommer. Som en liten unge som stampar i marken och själv vill bestämma när det är dags att vara aktiv och social och glad. Ja, så kan det vara. men det spelar ingen roll. Jag är som jag är och jag mår bra och har roligt och kommer ut i världen när jag är redo för det. Inte än då alltså 😉 Men halleduttan vad jag njuter av allt som blommar. Så vackert det är. Jag älskar verkligen att både Viktor och jag har fotograferandet som intresse. Det är superroligt!

Och kroppen har lugnat sig efter att jag pratade med “ört/akupunktör”-mannen och minskade dosen med hälften. Så jag har sovit som en stock två nätter på raken nu. Wihoo! Och det är inte vanligt vad gäller mig. jag brukar alltid vakna några gånger och gå på toa, men nope, inte dessa nätter. Helt ljuvligt. Tack, tack, tack!

Sol, glädje & kramar,
Lina ❤

Ps – Jag bloggar väldigt sporadiskt, så ifall du inte vill missa ett inlägg –  tryck på en av Följ-knapparna till höger. Bekräfta det mail du först får och sedan dyker det upp ett mail hos dig när jag gör ett inlägg på bloggen 🙂 Tack för att du följer med mig på denna resa!

Hej fina du,

Efter att ha känt som det varit stopp i mitt liv i flera år börjar saker och ting lossna och det känns för första gången på länge som att jag är på rätt väg. Känns helt underbart! Ja, det är så mycket tankar att jag inte ens vet var jag ska börja. Jo, det vet jag. Det började nog för två veckor sedan när en vän var här hemma och jag skulle göra en kortläggning på henne. Orakelkort (en form av tarotkort). Sedan min mediala peak 2010 känns det som jag legat lågt och i princip inte känt något alls och inte litat alls på min intuition. Men nu känns det som det är dags att sätta igång. Innan har jag velat sätta igång, men inget har flutit på, men nu pekar mycket åt vilket håll jag ska gå åt.
Jag var otroligt nervös inför läggningen, men det visade sig att den var väldigt tydlig enligt henne. Så ja, det är dags att lita på mig själv och det jag känner och lägga ego ch prestationsångest på hyllan.

Idag känns det som jag har hunnit med massor och klockan är inte ens tre.
Det startade med att jag skulle iväg och lämna smycken till butik India på Triangelns köpcentrum. De vill sälja mina smycken och det känns sååå roligt. Så från och med idag kan du köpa halsband och armband gjorda av mig där. Jätteroligt!

Sedan blev det att jag fick hjälpa en vän i nöd och rensa (på distans) i hem och på jobb. Det var saker som vältes ner och förstördes och det var barn som inte kunde sova.
Under min “rensning” såg jag två personer, varav den ena var en gammal vän som mest är kvar för att vara rolig och göra lite oss, även fast
de levande sällan förstår det roliga bakom att putta ner saker och annat. Men med vetskapen vad som ligger bakom kan man se saker på ett annat sätt och känna kärlek och inse att någon finns där för en.
Ja, det finns massa mer att skriva om detta, men jag ska inte gå i på detalj, särskilt inte när det gäller barn. Jag kan bara berätta att där fanns mycket ljus och mycket kärlek i detta barn. Otroligt vackert att se.

Men en sak jag undrar – är det någon som vet var man kan få fram vad som funnits på en plats tidigare? Jag tänker gammalt och långt tillbaka? Jag får nämligen upp bilder på något jag inte riktigt förstår och tänkte att det skulle vara intressant att se vad som funnits på platsen mååååånga år tillbaka.

Och så har jag köpt mig en fin skylt, så jag vet vilken som är min plats vid skrivbordet här hemma – Superwoman; jupp, det är jag. Och det är säkerligen du också. Vi är alla superwomen 🙂

Och jag har ätit gott (eller ja, det vet jag ju inte eftersom jag fortfarande inte har någon smak, men jag gissar det är gott 😉 – chiapudding med massa bär.

Och nu ska jag göra ett halsband. Och livet känns gott. På så många sätt. Jag kan bli lite rädd att säga sånt högt. Rädd att jinxa något … Men vi måste leva där vi är och leva livet fullt ut annars fungerar det inte.

Ha en underbar dag,

Sol, glädje & kramar
Lina ❤

Hej fina du,

Det här med att vara genuin, vad innebär det för dig?

För mig innebär det att man visar den man verkligen är inför andra. Att man är ärlig och kan våga visa sina känslor och inte låtsas att allt är bra när det inte är det, att skratta åt sig själv och sina knasigheter, att se sina fina sidor och glänsa i dom. Att på alla sätt vara den man är.
Att ses och prata jobb och väder och låtsas att man mår toppen i livet när man egentligen bara vill krypa ihop och dra nåt gammalt över sig, är inte vad jag söker. Att man ibland sätter på en mask för att kunna hantera alla känslor, det förstår jag absolut. Det är ren överlevnad. Men att göra det ofta och under längre perioder, näe det tror jag inte på.
Det är just i möten när alla parter är genuina om vilka de är som möten blir så otroligt vackra. Som igår. Då träffade jag en fin vän. Vi har känt varandra i 30 år och ses några gånger om året. Under de år hon hade småbarn sågs vi mer sällan. Vi har aldrig setts ofta. Men vi är de vi är. Vi är öppna med hur vi mår och vad vi känner. Våra möten blir därför stunder där vi visar ilska, sorg och glädje. Det är så underbart och vackert. Jag formligen älskar det. För mig handlar det aldrig om att grotta ner sig i om man mår skit, utan mera att våga prata om det och visa den man är just nu. Man möts på ett helt annat sätt när alla masker är borta. Just det att våga säga att man är rädd för något, känner oro över något, är stolt över sig själv med ngt, etc. Jag skrattar så otroligt mycket med de personer jag har verkligt genuina möten med. Det är ofta även mycket allvar, men på något sätt är det just det som dukar fram för alla dessa hjärtliga och underbara skratt. Det kommer så mycket kreativt och glädje ur allt och jag känner mig så inspirerad och upplyft efteråt. Åh vad det är härligt.

Jag har ett exempel på möten när jag känner man inte är genuin – hur mötena inte blir lika sanna. Får många år sedan var jag på en middag. Jag levde då med en man med barn och det var stundtals lite jobbigt det här med att bo med någon annans barn. På middagen var en kvinna, som jag träffat tidigare, som var i samma sits som jag och vi pratade och jag sa något i stil med “Jag har hört att du, som jag, också har det lite tufft med att bo med NNs barn?”. “Åh nej, det är så bra så. Vill du ha ngt att dricka??” Och där dog det. Det hade kunnat handla om en stund där vi möttes och kanske gav varandra råd, skratta åt våra knasiga tankar och idéer och få nya sätt att se på saken, men istället blev det en stund med prat om matlagning, inredning och väder.

Näe, vi måste våga vara mer genuina och verkligen mötas. Våga visa dom vi är. Våra styrkor och “svagheter”. Vi kan få så mycket nya tankesätt och hjälp av andra om vi vågar vissa vem vi är.

Delar två vackra soluppgångar från vår vardagsrumsfönster och önskar dig en helt fantastik dag.

Kram
Lina ❤

Ps – Jag bloggar väldigt sporadiskt, så ifall du inte vill missa ett inlägg –  tryck på en av Följ-knapparna till höger. Bekräfta det mail du först får och sedan dyker det upp ett mail hos dig när jag gör ett inlägg på bloggen 🙂 Tack för att du följer med mig på denna resa!

Hej fina du,

Igår hade jag en fin vän här hemma och hon la en tarotläggning på mig som stämde så otroligt bra. Hennes läggningar stämmer alltid och jag kände verkligen att jag fick den där sparken i rumpan som jag så väl behöver även fast jag inte riktigt vet hur jag går vidare. Men jag insåg att jag mår så mycket bättre än jag på något sätt trott. Och att jag t ex nog inte alls tappat bort den där intuitiva förmågan jag alltid haft.
Efter att inte ha lyssnat på min intuition och då var med i bilolyckan 1999 (där vi voltade och livet på alla sätt förändrades) och sedan även en mc-olycka 2007 – ja, då har jag på något sätt blivit lite rädd för att lyssna på intuitionen. Eller snarare rädd att inte ha lyssnat på den, så att jag istället förväxlat rädsla med intuition och knappt vågat göra ngt alls. För tänk om jag inte lyssna på intuition och råkar ut för något hemskt igen …
Men nu är det dags att sätta ord på det jag tror mig vara rädslor, se mina hinder och ta mig dit jag ska. Jag vet inte alls var det är, men senaste tiden har jag känt mig så förvirrad med vad jag vill i livet och känt det som att jag inte vet något alls om vad jag vill. Men fel hade jag. När jag nu, efter min väns läggning, skriver ner vad jag har koll på och vet, så inser jag att jag har mera koll än jag trott.
Sen har jag trott att rädslor hindrat mig från att komma ut i världen när det faktiskt varit att jag inte riktigt vet vad jag vill göra. När man inte vet vad man vill blir man ju mest förvirrad och röda för det mesta. Typ.
Det känns som det blev en röra allt nu, men jag inser jag numera mest skriver för mig själv. Jag behöver/vill komma igång med skrivandet och denna blogg får vara min väg in i skrivandet. Om någon läser och tar till sig av något är det fanatiskt dock 😉
Men näe, jag ska sätta mig ner med fina blåa Egon och fortsätta skriva och lyssna på soundtracket till “A star is born”, som jag precis såg och grät massor till. När jag gråter känner jag det som att själen andas och varje gång jag har gråtit känner jag en sådan lättad, frihet och glädje. Och exakt där är jag nu, så nu jäklar ska jag skriva ner och se vilka rädslor och hinder jag har satt i vägen för mig själv. Eller som andra slängt fram framför mig och jag då gjort dessa hinder till mina egna.

Ha en underbar Alla Hjärtans Dag,

Sol, glädje och kärlek,
Lina ❤

Hej fina du,

Jag tror att livet består av olika faser och acceptansen med dessa faser gör livet otroligt mycket lättare. Och att när man är i de faser man inte tycker lika mycket om – se om man kan titta på dom utan att värdera eller döma dom, utan bara låta dom vara och att uppskatta de små tingen i livet under tiden. (Jag tror iofs man alltid ska uppskatta de små tingen i livet 😉 ) Just nu är jag t ex väldigt trött och stresskänslig. När det blir för många saker på en gång så lägger både kropp och knopp av.
Det har varit ett par tuffa åtta månader, vilka började med att jag fick värmeslag i somras; låg med kylklampar på kroppen och mådde illa och var yr. Detta pågick i flera veckor och det tog lång tid innan kroppen blev ok.
Sedan var det massa stress ang att söka lägenhet (efter 1,5 års intensivt letande hittade vi till slut ett underbart hem, vilket jag är otroligt tacksam för).
Sedan blev det Spanien i fem veckor, vilket var helt underbart på många sätt, men samtidigt väldigt jobbigt – allt med boendena blev fel och jag sov nästan inget under dessa fem veckor och grät varje dag av utmattning.
Sedan kom jag hem och blev toksjuk i sju veckor. Där tappade jag även lukt/smak och har knappt fått tillbaka något alls. Jag går nu till homeopat ang detta och hoppas innerligt jag kommer kunna dofta underbara dofter och tycka mat smakar olika. Jag saknar lukt- och smaksinnet något otroligt. Jag har kanske 25% av vad jag brukade ha, men saknar många olika delar av luktsinnet så det blir ingen riktig helhet av dofterna å smakerna …
Ja, sedan var det flytt och allt som hör en flytt till.
Många saker har egentligen varit roliga, men den inre stressen har varit för hög och det har bara varit för mycket helt enkelt.

Så just nu går därför livet långsamt. En del av mig har stundtals blivit frustrerad och tyckt jag borde komma igång och leva mitt liv/syfte. Alla dessa tankar leder dock endast till mer stress, så nä, nu är det vikten av att acceptera att jag är där jag är och låta tiden ha sin gång som gäller.
Jag fokuserar just nu på de små tingen och njuter av dom.
Som att sitta och meditera.
Som att solen visade sig idag för första gången på länge. Jag blev helt till mig när jag såg hur morgonljuset föll i vårt nya hem och kastade underbara skuggor på väggarna. Fantastiskt vackert.
Jag njuter massor av att se vårt hem byggas upp. Pga alla omständigheter tar det längre tid än det brukar när jag flyttar (Jag har flyttat 17 ggr på 25 år så jag är en van flyttare 😉 ). Det blir så otroligt fint här hemma, vilket betyder massor när jag nu är hemma mer än vanligt. Att göra smycken ligger lite på hyllan, men när orken finns och lusten hoppar på mig, ja då gör jag smycken medan Egon sitter och sjunger på axeln.
Jag går till gymmet och pratar lite med stammisarna. Ofta blir det mera skratt än träning, men det är okej. Allt är som det ska och jag är där jag ska vara. Livet är här och nu och just nu är det vila, tills kropp och själ säger något annat.

Tillåter du dig att leva i livets olika faser och acceptera det som är?

Sol & kärlek,
Lina ❤

Ps – Jag bloggar väldigt sporadiskt, så ifall du inte vill missa ett inlägg –  tryck på en av Följ-knapparna till höger. Bekräfta det mail du först får och sedan dyker det upp ett mail hos dig när jag gör ett inlägg på bloggen 🙂 Tack för att du följer med mig på denna resa!

Hej fina du,

När jag var på gymmet idag sa en kvinna “det kunde ju ha varit värre”, vilket fick mig att fundera. Jag hör mycket på gymmet och många tankar och funderingar uppkommer på detta ställe. Jag formligen älskar att tjuvlyssna på gymmet 🙂
Idag funderar jag därför på just meningen “det kunde varit värre”. Ofta sägs den för att trösta någon som varit med om något man anser vara jobbigt, men hjälper det verkligen att höra någon säga så? Om du sitter och mår dåligt över något och kanske behöver få ur dig de känslorna så kommer någon och ska trösta och säger “det kunde varit värre”. Som att det du känner inte är okej utan att du borde gaska upp dig för det faktisk kunde varit värre. Självklart så säger de så för att hjälpa, men jag har aldrig förstått hjälpen i det.
Jag tror istället det bästa är att låta känslorna komma fram, även fast det kanske gäller något som andra skulle anse vara “litet”. Ut med känslorna och sedan är det dags att hoppa upp på hästen (eller skrivbordsstolen eller var du nu är) för att ta tag i livet igen. Det hjälper ju inte dig om någon annan har det värre, eller att det kunde vara värre. Du känner det du känner och det är okej, även om det skulle ha kunnat vara värre.
Det finns självklart alltid någon som har det värre än du eller som råkat ut förr värre saker än du, men dina känslor är ändå okej på alla sätt. Varför jämföra med någon annan som kan ha det sämre?
Det enda vi ska tänka på är att inte fastna i känslorna och grotta ner oss i dom. En stund kanske, men inte för länge. Det är då den där kända offerkoftan nästintill kan fastna på kroppen och snart inte gå att ta av.

Så, hepp – känn känslorna, acceptera dom (även fast det kunde varit värre) – ut med dom (gråta, skrika i en kudde, slå en kudde, ut och spring, etc) och se sedan till att ta dig ut i livet och fortsätt leva. Allt för som det ska på alla sätt. Even this too shall pass.

Ha en underbar dag och kom ihåg att du är perfekt precis som du är.

Sol, glädje och kärlek
Lina ❤

Hej alla fina,

Denna tjej (dvs jag 😀 ) har inte bloggat så där otroligt mycket det senaste året precis 😉 Näe, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ofta är det som att livet kommer emellan livet i sig självt. Det är som talesättet: “Om man vill få Gud (Universum) att skratta så ska man göra upp planer för sitt liv”.
Ofta försöker vi tänka fram allt i vårat liv istället för att följa det flöde vi är ämnade att följa. Det flöde som gör att det mesta i livet blir enkelt och flyter på. Att allt blir som det ska vara, utan att vårt kontrollbehov försöker styra upp allt.
Det är lite där jag befinner mig just nu. Det är på alla sätt dags att sluta planera och tänka fram allt som ska ske i mitt liv. Det är dags att släppa taget och låta saker bli som de blir, utan att jag lägger i mig. Istället ska jag följa symboler och tecken jag får till mig och låta känslan i magen styra. Har magen en bra känsla så är det något jag ska göra, men om känslan i magen säger nej, njae, då är det nog inget för mig. Dock ska man ju vara noga med att inte låta rädslorna styra då även dom kan sätta sig i magen. För att skilja på intuition och rädsla brukar jag tänka så här –
När vi har en anledning till varför vi inte vill så är det ofta rädsla, men vet inte varför vi inte vill utan bara har en gnagande känsla i kroppen, jag då brukar det vara intuitionen som vill säga oss något. Det är den jag ska låta styra. Inte det lättaste, men jag måste.
Under alla år har jag försökt styra upp det mesta i livet och det har ju inte gått något vidare alltid, så det är dags att ändra taktik. Fortsätter man göra samma sak så får man ju förvänta sig samma resultat – ganska enkelt egentligen samtidigt som att släppa kontrollen inte kanske är det lättaste. Men för mig är det dags.

Jag var på healing hos mig fina vän Lee igår och det var mycket som kom upp om att ta bort olika sanningar jag har satt på mig själv. Om hur jag är och hur jag vill leva. För några år sedan läste jag mycket om att vara introvert och insåg jag var det. Detta efter att under all år ha trott jag var extrovert. Men näe, det är i min ensamhet jag tankar energi. Ibland med vänner, men oftast ensam. Sedan öläste jag om HSP och då insåg jag att jag var det också. Helt plötsligt var jag en känslig introvert och satte mig själv i ett fack jag tyckte en sådan person skulle passa in i.
Men näe, det är dags att titta utanför mina ramar och ta bort alla mina sanningar och bygga nya. Se och känna vad som verkligen är jag. Under resans gång har jag lite tappat bort mig och det är på alla sätt dags att hitta den som är jag.

Kanske du känner samma sak? Att det är dags att ta bort alla sanningar som du, och andra, har satt på dig och bli den du är menad att vara. Eller är du redan där, heja dig isf!

Sol och glädje och massa skratt och kärlek
Lina ❤

Ps – Jag bloggar väldigt sporadiskt, så ifall du inte vill missa ett inlägg –  tryck på en av Följ-knapparna till höger. Bekräfta det mail du först får och sedan dyker det upp ett mail hos dig när jag gör ett inlägg på bloggen 🙂 Tack för att du följer med mig på denna resa!

Att sätta sig på yogamattan efter att inte ha gjort yoga “på riktigt” på flera år och inse att man inte är i närheten av lika flexibel som man var tidigare.
Att känna att alla asanas/övningar är en utmaning på alla sätt. Utan att värdera, utan att döma. Att tillåta detta. Låta det var som det är och med små steg ta sig dit man vill.
Att inte ens kunna göra vissa övningar som var “piece of cake” förut. Bara att acceptera och göra det man kan. Kanske en dag framöver kommer man kunna göra den andra övningen, eller inte. Acceptansen måste hela tiden finnas där och att inse att man är där man är i livet och i kroppen och utgå från de förutsättningar man har.

Handlar framsteg inom yogan för mig om att komma djupare in i ställningarna? Nä. För mig handlar det om att känna att något jag knappt klarade tidigare fungerar allt bättre. Som stelheten i höfterna. Att se hur jag efter tjugo dagar nu är mycket smidigare och rörligare. Känslan av att smärtan i axlarna är en aning mindre efter dessa tjugo dagar. Det är dessa framsteg som är framsteg för mig. Att känna att små saker i livet blir enklare på grund av yogan. Att lugnet i livet överlag lättare infinner sig.
Även om jag efter endast 21 dagar (av minst 100) känner framsteg i kroppen så kan jag samtidigt känna ett enormt motstånd mot att sätta mig på mattan stundtals. Många gånger vill jag undvika det till varje pris. Märkligt kan anses, men det är så det är. Hur jag kommer förbi det? Jag bara gör det. Ju mer motstånd jag känner desto mer anledning att sätta mig på mattan. Om jag blir irriterad av en övning så lägger mer fokus på den. Inte om den smärtar på fel sätt dvs, men just om den irriterar mig så att jag känner att jag skulle göra vad som helst för att slippa den – det är oftast de övningar som är de bästa för oss.

Att få in en ny vana i livet är inte alltid lätt. Det tar tid. Låt det ta tid. var snäll mot dig själv.

Everything is connected,
Lina ♥

Ps – Jag bloggar väldigt sporadiskt, så ifall du inte vill missa ett inlägg –  tryck på en av Följ-knapparna till höger. Bekräfta det mail du först får och sedan dyker det upp ett mail hos dig när jag gör ett inlägg på bloggen 🙂 Tack för att du följer med mig på denna resa!