Hej fina du,

När jag var på gymmet idag sa en kvinna “det kunde ju ha varit värre”, vilket fick mig att fundera. Jag hör mycket på gymmet och många tankar och funderingar uppkommer på detta ställe. Jag formligen älskar att tjuvlyssna på gymmet 🙂
Idag funderar jag därför på just meningen “det kunde varit värre”. Ofta sägs den för att trösta någon som varit med om något man anser vara jobbigt, men hjälper det verkligen att höra någon säga så? Om du sitter och mår dåligt över något och kanske behöver få ur dig de känslorna så kommer någon och ska trösta och säger “det kunde varit värre”. Som att det du känner inte är okej utan att du borde gaska upp dig för det faktisk kunde varit värre. Självklart så säger de så för att hjälpa, men jag har aldrig förstått hjälpen i det.
Jag tror istället det bästa är att låta känslorna komma fram, även fast det kanske gäller något som andra skulle anse vara “litet”. Ut med känslorna och sedan är det dags att hoppa upp på hästen (eller skrivbordsstolen eller var du nu är) för att ta tag i livet igen. Det hjälper ju inte dig om någon annan har det värre, eller att det kunde vara värre. Du känner det du känner och det är okej, även om det skulle ha kunnat vara värre.
Det finns självklart alltid någon som har det värre än du eller som råkat ut förr värre saker än du, men dina känslor är ändå okej på alla sätt. Varför jämföra med någon annan som kan ha det sämre?
Det enda vi ska tänka på är att inte fastna i känslorna och grotta ner oss i dom. En stund kanske, men inte för länge. Det är då den där kända offerkoftan nästintill kan fastna på kroppen och snart inte gå att ta av.

Så, hepp – känn känslorna, acceptera dom (även fast det kunde varit värre) – ut med dom (gråta, skrika i en kudde, slå en kudde, ut och spring, etc) och se sedan till att ta dig ut i livet och fortsätt leva. Allt för som det ska på alla sätt. Even this too shall pass.

Ha en underbar dag och kom ihåg att du är perfekt precis som du är.

Sol, glädje och kärlek
Lina ❤

Hej alla fina,

Denna tjej (dvs jag 😀 ) har inte bloggat så där otroligt mycket det senaste året precis 😉 Näe, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ofta är det som att livet kommer emellan livet i sig självt. Det är som talesättet: “Om man vill få Gud (Universum) att skratta så ska man göra upp planer för sitt liv”.
Ofta försöker vi tänka fram allt i vårat liv istället för att följa det flöde vi är ämnade att följa. Det flöde som gör att det mesta i livet blir enkelt och flyter på. Att allt blir som det ska vara, utan att vårt kontrollbehov försöker styra upp allt.
Det är lite där jag befinner mig just nu. Det är på alla sätt dags att sluta planera och tänka fram allt som ska ske i mitt liv. Det är dags att släppa taget och låta saker bli som de blir, utan att jag lägger i mig. Istället ska jag följa symboler och tecken jag får till mig och låta känslan i magen styra. Har magen en bra känsla så är det något jag ska göra, men om känslan i magen säger nej, njae, då är det nog inget för mig. Dock ska man ju vara noga med att inte låta rädslorna styra då även dom kan sätta sig i magen. För att skilja på intuition och rädsla brukar jag tänka så här –
När vi har en anledning till varför vi inte vill så är det ofta rädsla, men vet inte varför vi inte vill utan bara har en gnagande känsla i kroppen, jag då brukar det vara intuitionen som vill säga oss något. Det är den jag ska låta styra. Inte det lättaste, men jag måste.
Under alla år har jag försökt styra upp det mesta i livet och det har ju inte gått något vidare alltid, så det är dags att ändra taktik. Fortsätter man göra samma sak så får man ju förvänta sig samma resultat – ganska enkelt egentligen samtidigt som att släppa kontrollen inte kanske är det lättaste. Men för mig är det dags.

Jag var på healing hos mig fina vän Lee igår och det var mycket som kom upp om att ta bort olika sanningar jag har satt på mig själv. Om hur jag är och hur jag vill leva. För några år sedan läste jag mycket om att vara introvert och insåg jag var det. Detta efter att under all år ha trott jag var extrovert. Men näe, det är i min ensamhet jag tankar energi. Ibland med vänner, men oftast ensam. Sedan öläste jag om HSP och då insåg jag att jag var det också. Helt plötsligt var jag en känslig introvert och satte mig själv i ett fack jag tyckte en sådan person skulle passa in i.
Men näe, det är dags att titta utanför mina ramar och ta bort alla mina sanningar och bygga nya. Se och känna vad som verkligen är jag. Under resans gång har jag lite tappat bort mig och det är på alla sätt dags att hitta den som är jag.

Kanske du känner samma sak? Att det är dags att ta bort alla sanningar som du, och andra, har satt på dig och bli den du är menad att vara. Eller är du redan där, heja dig isf!

Sol och glädje och massa skratt och kärlek
Lina ❤

Ps – Jag bloggar väldigt sporadiskt, så ifall du inte vill missa ett inlägg –  tryck på en av Följ-knapparna till höger. Bekräfta det mail du först får och sedan dyker det upp ett mail hos dig när jag gör ett inlägg på bloggen 🙂 Tack för att du följer med mig på denna resa!

Att sätta sig på yogamattan efter att inte ha gjort yoga “på riktigt” på flera år och inse att man inte är i närheten av lika flexibel som man var tidigare.
Att känna att alla asanas/övningar är en utmaning på alla sätt. Utan att värdera, utan att döma. Att tillåta detta. Låta det var som det är och med små steg ta sig dit man vill.
Att inte ens kunna göra vissa övningar som var “piece of cake” förut. Bara att acceptera och göra det man kan. Kanske en dag framöver kommer man kunna göra den andra övningen, eller inte. Acceptansen måste hela tiden finnas där och att inse att man är där man är i livet och i kroppen och utgå från de förutsättningar man har.

Handlar framsteg inom yogan för mig om att komma djupare in i ställningarna? Nä. För mig handlar det om att känna att något jag knappt klarade tidigare fungerar allt bättre. Som stelheten i höfterna. Att se hur jag efter tjugo dagar nu är mycket smidigare och rörligare. Känslan av att smärtan i axlarna är en aning mindre efter dessa tjugo dagar. Det är dessa framsteg som är framsteg för mig. Att känna att små saker i livet blir enklare på grund av yogan. Att lugnet i livet överlag lättare infinner sig.
Även om jag efter endast 21 dagar (av minst 100) känner framsteg i kroppen så kan jag samtidigt känna ett enormt motstånd mot att sätta mig på mattan stundtals. Många gånger vill jag undvika det till varje pris. Märkligt kan anses, men det är så det är. Hur jag kommer förbi det? Jag bara gör det. Ju mer motstånd jag känner desto mer anledning att sätta mig på mattan. Om jag blir irriterad av en övning så lägger mer fokus på den. Inte om den smärtar på fel sätt dvs, men just om den irriterar mig så att jag känner att jag skulle göra vad som helst för att slippa den – det är oftast de övningar som är de bästa för oss.

Att få in en ny vana i livet är inte alltid lätt. Det tar tid. Låt det ta tid. var snäll mot dig själv.

Everything is connected,
Lina ♥

Ps – Jag bloggar väldigt sporadiskt, så ifall du inte vill missa ett inlägg –  tryck på en av Följ-knapparna till höger. Bekräfta det mail du först får och sedan dyker det upp ett mail hos dig när jag gör ett inlägg på bloggen 🙂 Tack för att du följer med mig på denna resa!

Sedan juldagen har jag lovat mig att sitta på yogamattan minst 3 minuter varje dag. Jag har inga krav på mig förutom dessa tre minuter. Dock har det blivit 40 minuters yoga nästan varje dag sedan dess. Min sambo Viktor gör samma sak, fast med träning. Han tränar 3 minuter varje dag.
Och varför gör jag detta?
Jo, jag behöver verkligen komma igång med yogan – den får mig att bli lugn i själen och på något sätt leder det till att jag blir snällare mot mig själv och bryr mig mera om mitt allmänna mående. Det leder även till att jag då vill äta bättre, promenera mera, träna mera, etc.

För några år sedan gjorde jag en hel del yoga, men sedan några år tillbaka har det inte blivit mycket alls, därav denna utmaning jag gett mig själv. Under årens lopp har kroppen sagt ifrån genom att göra ont på många olika ställen, vilket har lett till att yogan varit svårt att göra med dålig handled, dålig axel, ont i ländryggen, etc. Men nu gör jag det i alla fall och en känsla inom mig säger att detta kommer leda till det läkande jag hela tiden velat ha. Det läkande jag sökt genom att “kämpa” på alla sätt. Istället gör jag nu på ett annat sätt.
Jag tar det lugnt och låter kroppen styra mig på alla sätt. När, jag kan inte alls göra det jag kunde tidigare i yogan, men jag ser det inte som ett misslyckande. Jag ser det som ett vinnande att ta tag i yogan och göra den varje dag. Redan efter denna korta tid, där jag har anpassat yogan efter min kropps förutsättningar, känner jag att axeln är stabilare, handleden klarar mera och ryggen känns alltmer rörlig.
Steg för steg blir jag starkare och jag känner mig så oerhört motiverad av detta.

Till gymmet kommer jag endast en gång i veckan, och som personlig tränare vet jag att en gång i veckan är för lite, men just nu ser jag det med snälla ögon – en gång i veckan är bättre än ingen gång alls.
Vi ska vara snälla mot oss själva på alla sätt. Ofta har vi en tendens att vara hårdast mot oss själva. Varför? Det är så otroligt onödigt. Dags för ändring. Vi är ju det viktigaste i våra egna liv. Vi måste ta hand om oss själva och vara snälla mot oss själva. Eller hur?

Everything is connected,
Lina ♥

Ps – Jag bloggar väldigt sporadiskt, så ifall du inte vill missa ett inlägg –  tryck på en av Följ-knapparna till höger. Bekräfta det mail du först får och sedan dyker det upp ett mail hos dig när jag gör ett inlägg på bloggen 🙂 Tack för att du följer med mig på denna resa!

Varje årsskifte går jag igenom lite vad som hänt under året, vad jag har lärt mig, hur jag har haft det, vilka som varit mina styrkor, etc.
2017 var överlag ett ganska tufft år för mig med tappad energi, kristallsjukan och mycket annat, så när jag vid årsskiftet skulle gå igenom hur det gångna året varit så kändes det som att det var svårt att hitta det som varit positivt, vilket kändes viktigt att också lägga fokus på.
Därför har jag nu börjat fylla i en anteckningsbok/dagbok, där jag varje kväll sedan 1 januari skriver ner saker och ting som varit bra under dagen. Endast bra saker. Vissa dagar kanske jag skriver hur mycket som helst, medans lite sämre dagar står det endast att tandkrämen funkade bra och jag gjorde grön juice. Vi ska alltid göra vårt bästa varje dag, men vi måste komma ihåg att vårt bästa varierar från dag till dag. Så det handlar om att aldrig döma oss själva.
Så när jag i slutet av december i år sitter och ska gå igenom 2018 så förutom de eventuella motgångar jag har haft så finns det även en hel bok där all fokus ligger på det fina i tillvaron. De små tingens värde i livet. Vackert på nåt sätt.

God fortsättning alla fina och kom ihåg att vara snäll mot dig själv och aldrig döma dig själv så hårt.

Everything is connected,
Lina ♥

Ps – Jag bloggar väldigt sporadiskt, så ifall du inte vill missa ett inlägg –  tryck på en av Följ-knapparna till höger. Bekräfta det mail du först får och sedan dyker det upp ett mail hos dig när jag gör ett inlägg på bloggen 🙂 Tack för att du följer med mig på denna resa!

Vikten av att våga göra fel. Våga göra misstag. Sluta döma. Sluta värdera. Inget är bra eller dåligt. Saker bara är. Inget är bättre eller sämre.

Jag tror egentligen inte vi är rädda för att misslyckas utan för att lyckas. Hur tänker jag här, undrar kanske du? Jo, jag tänker så här. Om vi misslyckas är vi fortfarande kvar där vi är och har det vi har – ingen fara skedd; allt är liksom som det brukar och som det “ska” vara, det är invant och tryggt. Men om vi lyckas, vad händer då? Då kan saker och ting förändras, livet kan se annorlunda ut, kanske vi behöver ta mer ansvar, ta mer plats i livet, etc.
Jag tror att om vi sitter fast med saker i livet så ska vi fundera på om det är rädslan att misslyckas eller lyckas som kan ligga bakom. och fokusera på om de val vi gör är av kärlek (som tar oss framåt i livet) eller rädsla (som får oss att stanna).

Jag har alltid trott det varit min rädsla för att göra fel, t ex med det mediala, som legat bakom mina inre hinder. Och ja, det är inte roligt att sitta och kommunicera med en ande, berätta allt för en person (vänner som jag just nu övar på) och har allt fel. Jag känner mig inte speciellt trovärdig och nästan som en “lögnare”, men i grund och botten vet jag att det är rädslan för att lyckas som är större. Vad ska jag göra när allt det mediala hamnar på plats? Är jag rädd för min egen storhet? Vi bär ju alla på en oerhörd storhet som har som mål att finnas och få leva, men vi döljer det omedvetet ofta då det inte passar in i världen att just skina och glänsa. Men det är exakt vad jag tror vi ska göra. Vi ska hitta vårt inre syfte, våga lysa som de stjärnor vi är och gå ut i världen och sprida det ljus och den glädje vi är här för att sprida.

Everything is connected,
Lina ♥

Ps – Jag bloggar väldigt sporadiskt, så ifall du inte vill missa ett inlägg –  tryck på en av Följ-knapparna till höger. Bekräfta det mail du först får och sedan dyker det upp ett mail hos dig när jag gör ett inlägg på bloggen 🙂 Tack för att du följer med mig på denna resa!

Hej alla fina,

Jag är jag tillbaka! Tillbaka med skrivandet. Tillbaka till min andliga resa. Tillbaka till det mediala. Resan börjar nu.
Jag hade tänkt skriva på engelska, men inser att det nog blir på svenska, men vi ser vad som händer.

Allt började egentligen när jag föddes. Den mediala förmågan fanns där från början, även om jag då inte förstod vad det var. Jag kände mig rädd och det kändes som någon var ute efter mig. Jag la upp skyddande murar med nallar runt sängen och bad att de skulle skygga mig mot allt. Jag förstod inte vad allt var, vilket jag iofs fortfarande inte gör. Men när man är liten och inget förstår, blir det man känner lätt overkligt när man pratar med andra, som ofta negligerar det man känner då det tror man hittar på.
Att höra och känna så mycket olika saker var påfrestande. Jag brukade gömma mig bakom min gardin i mitt rum, satte mig i fönsterkarmen och drömde mig iväg. Kanske var det så att jag mediterade där utan att veta det? Vem vet.

Nu efteråt kan jag se hur jag stängde ner i tonåren och flydde in i spritens värld, matens värld, destruktivitetens och självförstörandets värld, misshandels värld, etc. Det fanns så mycket känslor inom mig som jag inte kunde placera utan jag försökte istället fly från allt genom att slå på mig själv och insåg inte förrän efter en bilolycka (när jag var tvungen att stanna upp pga nackskada, etc) – att var jag än gick var jag där.

Där och då öppnades det mediala upp igen. Jag började höra och känna massor. Särskilt på nätterna. Jag kände mig lätt tokig då jag inget “såg”. Överlag har jag aldrig “sett”, än så länge, utan mest “känt”, sk clairsentience.
Jag började prata med andarna, även om jag kände mig tokig att prata rakt ut i tomma intet. Allt blev lugnare hemma. Jag kände dock mig fortfarande oerhört rädd och stängde långsamt ner igen.
Sedan började jag gå mediumkurs 2010 hos Terry Evans. Halleduttan vad allt öppnade upp sig då. jag kommunicerade med andar till höger och vänster, fick budskap åt alla var jag än var. Allt gick snabbt och jag kunde inte stänga ner och inte heller sätta gränser. Vissa nätter kunde jag vakna av att sovrummet var iskallt och att det stod 20-30 jordbundna andar omkring mig som ville ha hjälp att komma över till andra sidan. Vart jag än gick så såg jag bilder runt alla människor, fick budskap till de runt mig på yogaklassen, etc. Jag kunde inte hantera detta utan stängde än en gång ner.

Nu är jag redo att öppna upp igen. Jag känner mig mer mogen som person (även fast jag oftast är oerhört tramsig – jag tror på att man ska leka mycket och inte ta livet så allvarligt 😉 ) Jag har lärt mig att sätta konstruktiva gränser. Jag har mera koll på egot och mycket annat jag känner är viktigt när det kommer till det mediala.

Men! Det är inte så lätt att komma tillbaka nu och det är denna resa jag tänker dela här. När jag satte igång 2010 kommunicerade jag klockrent med de andar jag träffade och hade sällan fel. Nu när jag börjar igen har jag en hel del fel. Det är läskigt och jobbigt, då jag själv känner att detta med andevärlden och det mediala är flummigt och det därför känns extra viktigt att ha alla rätt. Men jag ser dessa felavläsningar som något bra för mig – jag behöver lära mig att det är okej att göra fel, att inte vara bäst, etc. jag tänker att det kan göra mig bl a mer ödmjuk.

Ja, det var allt för denna gång. Ville mest berätta att jag är tillbaka och ska börja med det mediala och göra en av de saker jag är menad att göra här på jorden – hjälpa andra att hitta sina livssyften, finna sin inre glädje och känslan av att allt och alla är sammankopplade.

Everything is connected,
Lina ❤

Ps – Jag har inte aning om hur ofta jag kommer att blogga, så ifall du vill få ett mail varje gång ett nytt inlägg kommer så tryck på en av Följ-knapparna till höger. Bekräfta det mail du först får, så är prenumerationen igång. Tack för att du följer med mig på denna resa!